Fäbodväsendet i Norrland bildades genom att man nyttjade jorden inom byn till att odla grödor som skulle nyttjas över höst, vinter och vår. Under sommaren fick kreaturen mat från skog och mark och detta gjorde att man byggde fäbodar relativt långt från byn. Innan laga skifte (när marken delades upp mellan de som bodde i byn) så byggdes dessa fäbodar i grupper tillsammans på en gemensam plats och det drogs då nytta av att färre personer (getare) behövdes för att sköta djuren och fäbodarna. I Avasjö fanns alla fäbodarna samlade på mark nordväst om byn, på en plats som kallades OL-Tomas, och där fanns det cirka 15st olika fäbodar.

Efter laga skifte år1893 så flyttade alla familjer ”sin fäbod” till sin egen mark som man blivit tilldelad, och i och med detta blev OL-Tomas kvar som sommarbete för byns hästar under några årtionden. Många fäbodar revs därmed och flyttades från OL-Tomas till egen mark och det blev plötsligt många fler fäbodar på byns marker.

Idag finns inte så många av dessa fäbodar kvar, vilket bland annat beror på att  ordbruket förändrades och myrarna istället börjades dikas ut för att ge foder. Från 50-talet och framåt nyttjades fäbodarna oftast som kojor för plantsättare och skogsarbetare. De senaste åren har dock en del av detta kulturarv kunnat återställas tack vare skogsbilvägarna som gjort att tillgängligheten och nyttjandet av fäbodarna blivit enklare.

Getare

Getare var oftast små barn, i åldrarna från fem år och uppåt, som följde kreaturen ut i skogen under dagarna och bodde tillsammans med de vuxna på fäboden. De vuxna var tvungna att kvar på fäbodarna under dagarna för att ysta smör, göra ost och sköta andra sysslor. Getarna såg till att hålla hjorden av kreatur samlade och att gå till födoställen som var bäst för dagen. Äldre generationer, som själva upplevt att vara getare, har berättat att man ofta såg fram emot att vara getare – det upplevdes inte som arbete, utan det var snarare en chans att leka tillsammans med andra barn i en egen värld. Det
fanns ingen rädsla för vilda djur i skogen utan barnen samlades och lekte tillsammans medan de såg till korna. Uppe vid Ol-Tomas fanns det till exempel en backe som heter ”Rolig-backen” som var en trevlig plats att leka på enligt getarna.

En vanlig sak bland getarna var historier om ”vittra”, det vill säga om övernaturliga väsen man såg eller hörde ute i naturen. Det har berättats om en vittra som setts på berget vid Kyrktjärnen efter Avasjövägen, och som sades vara en kvinna som satt uppe på berget och spann på sin spinnrock.

En dag på fäboden

Arbetet på en fäbod var ganska inrutat och det fanns säkert inte många stunder
av vila och ro. På morgonen var det dags att mjölka korna samt att separera mjölken – alltså skilja ut grädden. Sedan gjordes smör, ost eller ”mese” av detta. Vissa dagar gick man istället hem till byn med smör, ost och mese i en kont och gjorde sysslor hemmavid för att sedan vandra tillbaka till kvällen. Om det var slåttertid fick man istället vara ute på myrarna och slå foder åt djuren eller ”skofor” vilket var fyllning till sina skor.